|
I min mormors pörte i Tornedalen levde berättandet. |
| |
Dalen vintertid
För mej som vaknat till, lyssnat och somnat med rösterna
i pörtet, är det lätt att föreställa sej hur det var i
början av 1900-talet på gården när de vuxna samtalade i
det stora pörtet och dalen låg vit och tyst utanför.
Veden som sprakade i spisen, stämningen vid
fotogenlampan och mörkret utanför huset, där ljuset från
fönstren glimmade likt små gyllene kvadrater på den vita
snön med skogens tunga, julkortsträd och blåtonade
skuggor runtom.
Berättandet fanns överallt - på vedbacken, i bastun, i
ladugården. Spökhistorier, skrönor, tron på det
övernaturligas inverkan, jakt- och fiskehistorier,
upplevelser i naturen och fascinerande möten med
människor och djur.
Jag kan höra kökssoffans och stolarnas knarrande när
någon ändrade ställning, gungstolens knirk över skarven
i en golvplanka som ackompanjemang till skratten,
välkända rösters stigande och framförallt sjunkande till
ett lågmält mummel. Då ansträngde man sej extra mycket
för att lyssna - för då talades det om sådant som små
barn helst inte skulle höra. Men att smyga sej ur sängen
och försöka öppna dörren till pörtet lite mer och bli
upptäckt– det hade obönhörligt lett till att
kammardörren stängts. För att höra berättelsen Om de
dödas julmässa. Min mor hade hört historien som barn då
hennes mor samtalat med en annan kvinna om gamla
händelser under slutet av 1800-talet.
En ung kvinna, Brita, skulle från sin by i skogen gå
ensam till julottan i kyrkbyn. Hon pulsade fram på
skogsvägen i mörker och snö, insvept i sin varma,
hemvävda ylleschal och var rädd att komma för sent. Det
var mörkt i stugorna när hon kom fram till kyrkbyn - men
kyrkans fönster var upplysta. Då var nog alla redan inne
i kyrkan, tänkte Brita förtvivlad – hon var försenad!
Hon skyndade sej in i kyrkan, satte sej i en bänkrad och
började se sej omkring. Men – prästen var ju inte deras
vanlige kyrkoherde? Och människorna såg också annorlunda
ut, så främmande och så konstigt klädda!
Kyrkan var full av folk men - där såg hon plötsligt
någon som hon kände igen!
Det var ju Kajsa från granngården! Kajsa, som ju var ju
död sedan flera veckor tillbaka!
Brita tittade och tittade på Kajsa som nu vände på
huvudet och mötte hennes blick. Kajsa böjde sej närmare
Brita och viskade: - Du får inte vara här! Du har kommit
och stört de dödas julmässa! Dom tycker inte om det – du
hör inte hit! Skynda dej ut och kom i håg att stiga
kvickt över tröskeln just innan dörren smäller
igen! Brita blev så förskräckt, att hon glömde sin
ylleschal på bänken, gled ut ur den och hoppade sedan
kvickt över tröskeln just innan den tunga dörren smällde
igen och det blev mörkt omkring henne. Hon såg ljus i
fönstret på en närliggande stuga, sprang dit och bultade
på dörren.
- Brita! Var kommer du ifrån så här tidigt? Vad du ser
konstig ut! sa kvinnan som öppnade dörren för henne.
Brita stapplade in, satte sej vid spisen och började
gråta. När hon fått något varmt att dricka lugnade hon
sej och berättade vad hon nyss upplevt.
- Men Brita, du har ju tagit fel på tiden! Du har stört
de dödas julmässa! Ingen levande får vara där! - Jag
vill hem, men jag glömde min ylleschal på kyrkbänken.
Jag måste få tillbaka den, sa Brita.
- Du kan ju följa med oss då, sa husfrun.
När det var dags att gå till julottan följde Brita med
de andra. Kyrkan var upplyst och allt syntes nu vänligt
och välbekant. Men var hade hon lämnat schalen?
På bänken där hon suttit låg något som varit Britas
ylleschal. Den var sönderriven – bara en hög av
garnstumpar att sopas bort. Särskilt slutorden hade
gjort ett djupt intryck på det lyssnande barnet, min
mor.
”Ja ko se löysi sen villa huvin se oli revitty aivan
yksin lankoin..” (på tornedalsfinska)
” ..och när man fann ylleschalen var den riven till
ensamma trådar…”
Lilian Hedlund
Om Lillian Hedlund
|
|