Minnen av starka
händer
Till lagårn vill
man alltid följa. Det luktar gott där, den djurvarma luften mättad
av mustig koskitsarom.
Det är lika roligt både sommar som vinter. På sommaren sitter jag
uppflugen på kärran bakom mopeden, mellan 50-liters maitopänikät
, mjölkflaskor av aluminium. Farfar kör mopeden, farmor kommer efter
på cykeln.
På morgonen brukar korna stå och vänta med fyllda juvrar vid
gärdsgårdsgrinden. De flesta är vita och svarta, några är brunröda.
Jag har lärt mig att de svartvita heter SLB - svensk låglandsboskap,
de bruna heter SRB - svensk rödbrun boskap. Dom heter Stjärna (hon
har långa vackra, vassa horn), Majrosa (den äldsta kossan), Maja
(hon ger mest mjölk av alla), och så Gullan, Majas dotter - hon som
varit ”min” ända sedan hon var nykalvad.
För det var så att jag, min bror och mina kusiner tjingade jämt
varsin kalv som blev "våra". Vi döpte dem, och kånkade spannar med
kalvfoder till dom. Våra knogar var fnasiga av sugande, sträva
kalvtungor. Misstaget att välja en tjurkalv till ”sin” gjorde man
bara en gång – sedan lärde man sig att de alltid slaktades året
efter. Efter den läxan fick alla tjurkalvar heta "Pekka".
När gärdsgårdsgrinden öppnas promenerar kossorna makligt in i
sommarlagårn, dom hittar sina egna invanda bås själva. Djurens päls
är rena och nästan glänsande, de håller sig rena då dom får gå fritt
i sommarhagen. Jag tar fram radarflaskan och sprejar stora moln över
deras ryggar. Tusentals mygg, knott, broms och häststyng lämnar
korna i stora moln och flyr i panik till det lilla, grundligt
skitiga fönstret där massdöden sker. Fönsterbrädan är täckt av en
driva döda blodsugare, de nytillkomna avlidna lyser som koblodsröda
stänk i den gråbruna högen av gamla insektslik.
Farmor och farfar går från ko till ko med rostfria spannar och
mjölkar för hand. Mjölken i farmors hand piskas till skum, varken
jag eller farfar kommer i närheten av hennes hastighet. Spannarna
töms sedan genom en filtertratt ner i mjölkflaskorna. Hemma på
gården har farfar murat en liten kylbassäng i lagårdsköksgolvet. Där
ställs mjölkflaskorna i kallt vatten i väntan på mjölkpallen vid
vägen och mejeribilen.
Och jodå, min lillebror vet att det vattnet är skitkallt sedan han
försökt balansera runt den smala bassängkanten!
Det är en annan värld, ett annat språk. Andra färger och andra
dofter.
Hemma består vardagen av sjuttiotalets grundskola med dåligt stekt
blodpudding, Hej Matematik och Sam och Ria i läseböckerna. Kompisar
som man cyklar omkring med, ärtrör och slangbellor som man skjuter
märlor av böjd ledningstråd med.
Hos farmor och farfar är det råttjaktsexpeditioner med påkar,
kojbyggande, fiske under landsvägsbron (Min kusin fick alltid störst
fisk av någon anledning), slakt och höbärgning under sensommar och
höst. Vårt jobb består i att vispa runt i hinken medan kalvarna
tömdes på blod. Vi hoppar runt i det torra höet medan ladorna
fylldes på inför vintern.
Farfar hade arbetshäst, stabila tunga nordsvenskar som drog plog och
slåttermaskin, hösläde och kärra. Maja, den första hästen jag kommer
ihåg efterträddes av Brunte, som var så stor att hans hovar rev upp
asfalten på landsvägen. När man smackade med läpparna gick han
framåt, sade man prroooo så bromsade han och för att lägga in
backväxeln ropade man håmmi-håmmi.
Klok som han var hade han autopiloten inställd på sommarlagården dit
han var mest van att gå. Man behövde bara ange riktningen då och då
under färden, vid kritiska vägskäl. Skulle man rakt fram till
åkrarna på Haapakylänsaari, så behövde hästen bara ett kort ryck i
ena tömmen då man kommit till vägskälet till sommarlagården.
Brunte gillade morötter och snus. Hans rygg var bred och vi ramlade
alltid av vid barbackaritterna. Man kom liksom på glid över de
arbetande hästmusklerna och rasade ohjälpligt ner på den nyslagna
stubbåkern.
Vi jagar grodor, badar i torneälven och skjuter luftgevär (hoppas
Patrik i granngården har förlåtit mig för att jag träffade honom
under ögat med en tuggad tuss toapapper), vi pinkar från förstubron
och sover i tält. Jag och min kusin hittar min farbrors undangömda
porrtidningar och läser med uppspärrade ögon. Piff och Raff och en
bestört farmor som river tidningarna ur våra händer när hon kommer
på oss.
Farmor som smörjer Vicksalva på mitt bröst då jag är förkyld.
Det är liv och död om vartannat, nyfödda kalvar och bortsprungna
gårdskatter återfunna på den katthatande grannens rävåtel. Åren går
och vi växer på en diet av doppikopp, stekt fläsk med smör och
oseparerad mjölk med gräddhinna. På hösten dricker vi litervis av "prugaletti"
- svagdrickan som farmor brygger på bakjäst, socker och maltessens
som hon köper från Rautilabussen från Juoksengi som kommer två
gånger i veckan.
Det var smärtsamt när Saga, den snällaste kon i hela lagårn blev för
gammal och med ögonen uppspärrade av skräck tvingades upp i
slakteribilen.
Det var smärtsamt för farfar som först glatt uppmanat oss att med
min luftpistol från Hobbex göra processen kort med ”dom jävla
gråsparvarna”. Sedan upptäckte han att jag och min kusin istället
knäppt de två talgoxar han matat hela vintern.
Det kändes vemodigt när farmor och farfar avvecklade jordbruket
ungefär vid den tiden då jag började gymnasiet. Men jag hade fullt
upp med mitt, vardagen var full med naturvetenskaplig linje, min
första flickvän och.. livet i största allmänhet?
Livet ja..
Utbildning. Det misslyckade försöker att bli datorprogrammerare, att
istället halka in på sjukhuset som en smått skräckslagen
vikarierande mentalskötare på akutpsyk bara för att förvånat
upptäcka att man hittat rätt. Sjuksköterskeskola, vidareutbildning
till narkossjuksköterska. Ideliga flyttar mellan studieorter och
praktikplatser. Förhållanden som stiger som solar och faller som
pannkakor.
I detta relativa kaos är tornedalen konstant. Någorlunda konstant i
alla fall. Sommarlagården förfaller ända tills farfar river rasket.
De gamla Bolinder-Munktelltraktorerna som efterträdde Brunte
motioneras med snöskottning, och vid högtidliga tillfällen kopplas
slåtteraggregatet och en vildvuxen åker rakas raskt ner till stubb.
Det blir helgbesök då och då, vardagsflykt med fisketurer till de
gamla gäddfiskeställena. Kamouflagebyxor nerstoppade i stabila
kängor, svart keps och tjärdoftande skokrämsliknande myggpasta för
att hålla molnen av sääskiät, kärpäset och huttuset på
avstånd.
Under ett och ett halvt år är jag Kuivakangasbo själv. Bor i
gammelstugan brevid farmor och farfars hus, arbetar på vårdcentralen
i Övertorneå. Jag deltar i ambulansutryckningar, badar bastu,
tåflörtar med blonda Katarina som jag jobbar natt med och skaffar
mig vänner för livet. Blir en källa till stor munterhet för farmor
som skadeglatt upptäcker det blålila sugmärket på ena örsnibben
efter ett besök hos en tillfällig älskarinna. ”Du måste ge henne mat
först, pojk! Aldrig att jag har bitit farfar i örat sådär!”
Till slut får jag för mig att livet ändå måste gå vidare, lämnar
Övertorneå till förmån för det stora sjukhuset i Boden.
Medan jag packar mina lådor sitter farfar tyst på stolen i köket.
Suckar och säger ”Ja, nog blir det tomt här nu.”
Några år senare sitter jag brevid hans säng på intensiven på Kalix
sjukhus. Hjärtövervakningsmonitorn är släckt, på nattduksbordet
brinner ett ljus. Jag gråter inte, men tårarna rinner ändå fritt
nerför mitt ansikte. ”Jo, farfar. Nog blir det tomt här nu.”
Hon överlever honom med drygt fem år. Flyttar sovrummet från vindan
ner på bottenvåningen. Får det gamla Peralbinhuset bostadsanpassat
för att slippa trapporna ner till toaletten i källaren. Knäna
utslitna, ögonen sämre av åldersdiabetes. Tacksam för de besök hon
får då och då.
Farmor med min dotter i famnen, hon som föddes fyra månader efter
hon blev änka. Hennes händer som smeker Jennifers hår medan hon
sakta säger ”Fammos lilla piga” på bruten svenska. Jennifer kramar
tyst om henne, ler blygt.
Hennes händer är fortfarande breda med grova fingrar. Händer som
gått i arv till min far, till min lillebror. Kanske till min son. Vi
får se.
Jag och mina föräldrar stryker hennes vita hår medan hon slutar
andas ett halvår senare.
Det blir tomt här nu.
Anders Kohkoinen |
